Babes on tour or on the run!

Har den senaste tiden fått höra att jag verkar så "himla" bra och att jag är underbar och etc.... Jag är ju som jag är och har svårt att ta till mig sådant! Men sen så känner jag mig själv så bra oxå och vet att jag inte är så där bra. Jag har enormt dåliga sidor ibland och jag tror att jag vill göra dom så tydliga som möjligt för människor eftersom jag inte vill höra sen att jag "lurat" eller "dolt" någonting.

Det är som med mitt ex, jag talade om från början att jag kan vara en Ego Bitch när det gäller vissa saker, speciellt när det kommer till mina vänner. Jag skulle aldrig åsidosätta mina vänner för en man eller någon annan person, åh det berättade jag för honom innan vi knappt börjat dejta (gäller ju att vara snabb). Men det var lugnt för han förstod det och skulle aldrig kunna bli sur för att jag umgicks med mina vänner. Tror det gick 3 månader sen började klagomålen att komma om att jag var för mycket med mina vänner, att han tyckte jag kunde åka till dom istället för att ta hem dom till mig. Eftersom han då hellre åkte till sig än hörde oss brudar som bara snackade en massa skit. Ja det är möjligt att vi snackade en massa jävla skit men det var ju för fan våran skit! Nu när det tog slut sa han att han ångrade att han varit så negativt inställd till mina vänner, ja det var ju så dags att komma då!

Så nu när jag får höra hur "bra" jag är så börjar jag genast att prata nedsättande om mig själv. Blir nästan förbannad för att den här människan inte fattar att jag har supermånga dåliga sidor. När jag borde bli glad och ta åt mig och känna att va roligt att jag ger just det intrycket. Men jag kan inte det jag får nästan panik för att jag vet att det är ju inte jag eller rättare sagt i mina ögon är jag inte så bra....

Jag kan ha tillfällen då jag mår så himla dåligt att jag tappar bort mig själv, jag kan bli rädd för mig själv eftersom jag blir som ett blankt papper.  Där har vi en av anledningarna till att jag aldrig skulle kunna göra en plastikoperation i ansiktet, en stor del av min identitet sitter ju just i ansiktet. Det är det som är så roligt när man är inne på Linda Rosings sida, för säger man att man tycker folk är elaka så automatiskt tror dom att man vill vara henne. Jag anser att vill man operera sig så absolut gör det, men jag skulla aldrig kunna göra det. För när jag tittar i ansiktet behöver jag se min näsa som jag hatar och mina små läppar, för det är jag. Ibland kan jag stå och hålla i mig handfatet och bara stirra på mig själv och tänka att här är jag, samtidigt som jag inombords känner är det där verkligen jag??



När jag mår som sämst finns det bara en person som jag verkligen kan vända mig till idag och det är Bettan, hon dömmer mig aldrig utan lyssnar och finns där. Jag har aldrig känt att jag inte kan berätta nått för henne, vi är väldigt lika hon och jag, för hon vet att jag aldrig skulle dömma henne heller.. Det betyder inte att vi inte ger varandra kritik för det gör vi faktiskt även om det inte så ofta.


Ikväll ska jag hem till Bettan och det känns skönt, kanske vi kan dryfta om livets konstiga sidor idag eller så sätter vi igång och ljuger eftersom vi gör just det så jäkla bra.....

Emma