Babes on tour or on the run!

Har nu legat här och funderat ett tag.. Om han dök upp utanför min dörr skulle jag då säga nej?? Jag vet faktiskt inte, det gör mig galen. Hur fasiken kan man känna så?? Kanske för att det aldrig var dåligt mellan oss förutom att vi bodde på helt fel ställen..  Jag har faktiskt inga dåliga minnen, eller jo det har jag. Sista gången han var hos mig, han dök upp kvart i fyra på natten, helt utan förvarning. Han ringde när han var inne i stan i bilen, 20 minuter senare var han på min soffa. Det var då han sa att vi inte borde träffas mer eftersom vi inte kom nånstans, jag höll med, men samtidigt inte men det sa jag inte just då.
Som han sa hade vi bott i samma stad hade saken varit annorlunda men det gjorde vi ju inte. På ett sätt önskade jag att han skulle lämna allt för mig, men jag vet att jag aldrig hade tillåtit det för han är inte sån och inte ja heller.

När han åkte dan efter så sa vi att nu är vi vänner, så fort han åkt bröt jag i ihop, jag ringde Bettan och grät.. Sen tillbringade jag dagen och hela kvällen på hennes soffa och säng. Antingen grät jag eller så sov jag, åh Bettan tröstade som bara hon kan. Jag pratade med honom på kvällen och han sa att inget kommer förändras och jag grät ännu mer..

Sen gick det ett tag åh jag träffade mitt ex, nu kan jag se att jag bara ville komma vidare i livet. Jag säger inte att jag inte älskade honom men aldrig på det sätt man ska älska någon man planerar att leva med..

Västerås och jag träffades en gång till sommaren 2006, inget jag säger att jag är stolt över eftersom jag var tillsammans med exet men jag kunde inte låta bli. Vi tillbringade en dag på hans systers land på en filt i gröngräset, det var så vi sågs sista gången och det är så jag vill minnas det... Det och hans satans älskade Volvo...

Emma