Babes on tour or on the run!

Jag har jobbat i två nätter men är nu ledig ihelgen. Igår kom min dotter hit och ikväll kommer hennes sambo med Tyson, (en ganster i en ängels kropp, det är så uppfödaren berättar för alla hur rasen boxer är )*ler*.

Fast det är nästan ett år sedan hon flyttade hemifrån så har jag jätte svårt för det, om jag fick bestämma så skulle mina barn bo hos mig till den dagen jag lägger "näsan upp". Men så varken är det eller blir det hur mycket jag än vill. Dom blir vuxna och bygger egna bon. MItt hjärta brister varje gång  vi skiljs åt. Vi har en bra och öppen relation till varandra så det känns jätte bra men jag ljuger om jag säger att jag inte tycker det är jobbigt  iaf. Vi träffas ganska ofta fast hon bor i Katrineholm, antingen åker jag dit eller så kommer hon och hälsar på här.
Känns det så här för hon bor en bit bort, 1,5 tim, eller är det helt vanliga moderskänslor?

Min son bor fortfarande hemma, han blir 17 i höst. Jag vill inte ens tänka tanken den dagen han säger; Mamma, nu är det min tur att bygga eget bo. Jag känner redan nu hur tårarna vill tränga fram under ögonlocken bara jag tänker på det.

Mina barn är mitt allt, jag skulle kunna göra vad som helst och då menar jag vad som helst för mina barn. Jag brukar säga att jag är en "tigermorsa" om det skulle hända mina barn något..Nu överbeskyddar jag inte mina barn, eller gör jag det?

Jag har haft en väldigt tur med mina barn, dom varken dricker eller röker. Dom har heller aldrig varit några som "ränner" på stan varken på dagen, kvällen eller natten. Men jag säger inte heller att den dagen, kvällen eller natten ALDRIG kommer, det vet jag  att den kommer att göra men för varje dag som kommer så blir dom vuxnare och vet vad dom gör och vet också vad vissa saker innebär. Sen vet dom också, att vad som än händer så kan dom ALLTID ringa mig, vad klockan än är eller var dom än är på jordens yta..



//Bettan