Nu sitter jag här..
Han kom igår, vi åt tillsammans jag bad honom ta med mat eftersom jag orkade inte laga mat, hade ingen ork att lägga energi på det.. Han är så van att komma hit nu att han knackar en gång sen går han in, han vet att det är ok. När han gav mig maten fick jag tid att andas, jag var så rädd att titta på honom var så rädd att börja gråta.
Men ja vi åt tillsammans, pratade och skrattade om hur våran dag hade varit, det var så avslappnat.Så berättar han att när han åkte till jobbet på morgonen, funderade han på att sjukskriva sig för att åka till mig, krypa ner hos mig och vara med mig hela dagen.. Jag tittar på honom och säger det hade varit mysigt...
Sen tog vi ett varsitt glas vin och satte oss i soffan, när han kramar om mig, kysser mig nacken och säger att han saknat mig då trodde jag att jag skulle bryta ihop men jag höll mig..
Sen kom det vi båda behövde prata om, situationen han började berätta hur det såg ut och jag förstod att det här kommer inte komma nån vart.. Han berättar hur han ägnat hela söndagskvällen till jobbsaker för att inte tänka så mycket på mig, men det hade tydligen inte fungerat alls.. Han säger att det kommer göra mycket ondare om 1-2 månader när situationen hunnit förändras...
Jag sa att beslutet fick ligga på honom, jag orkade inte och ville inte ta det, jag såg på honom att han inte tyckte det var rättvist.. Jag kröp upp och la ryggen mot hans bröst orkade inte prata. så vi tittade på Raw, comedy club när han skrattade då grät jag i tysthet.. Jag trodde inte han märkte ngt, men helt plötsligt var han helt tyst, jag kände hans blick och då rann tårarna ännu mer.. Sen kysste han mig en gång och sen en gång till, jag lät det bara ta över jag kände att jag behövde det, det är underbart att vara med honom han vet precis vad han ska göra.. Efteråt så kröp vi ihop och kramades, jag kände när han somnade då började jag gråta igen i tysthet... Han vaknade och försökte prata med mig, men jag vill verkligen inte prata vad fanns det kvar att säga?? Jag tror jag grät tills jag somnade...
Jag vaknade halv 2 på morgonen och svetten rann om mig, slängde av mig täcket och försökte somna om, efter 3 minuter vaknar han till och lägger på mig täcket igen och kryper upp bakom mig.. Fick nästan panik av hans kropp, den var så varm, så mysig och hela han doftar ju så gott.. Ursäktade mig och gick och öppnade fönstret, när jag kröp ner igen började han kyssa mig igen....
Hans klocka ringde kvart över 5, han kröp intill mig och det var underbart att känna hans varma kropp mot min, nu kände jag nästan panik över att är det här sista gången? Nu var det jag som började kyssa honom...
När han går kvart över 6, pussar han mig och säger vi hörs senare, sov så gott... Jag låg helt stilla nickade till svar, när jag hörde dörren gå igen då kom tårarna..
Jag vet inte riktigt vad som bestämdes igår, men det kändes som att det var sista gången jag såg honom, att det var sista gången han var hos mig.. Åh det gör så ont att det inte går att beskriva..
Emma
Gud jag vet inte riktigt va jag ska säga... jag vet ju inte riktigt heller va det här handlar om..
Det här blogg inlägget berörde mig oerhört...
Å jag förstår din smärta... å förstår din kärlek..
Så ärligt skrivet... å så sorgligt...
Jag håller tummarna för din skull.. å för hans..
Många kramar Karin
Jag förstår inte heller... Han verkar ju vilja ha dig kvar...Men de är något som hindrar...de har jag förstått... Han är inte ensam...?? Är du den andra? Om så är fallet måste han betämma sig...Han är inte rättvis... Vare sig mot dig eller nån annan... Jag blir arg... På sånt... Man kan inte ha kakan o samtidigt äta upp den...Jag vet vad de betyder att inte kunna ta beslutet att de ska vara över...För man vill inte... Men jag gjorde de när min Käre Vän var otrogen mot mig... Jag lämnade honom... O sa att jag ville inte ha bara hälften...Han var tvungen att göra ett val... Mig eller henne... O han valde mig... Hur de än är även om du är den andre eller om hon är de så är han otrogen mot dig i vilket fall... Vilket inte är rättvist... Jag kanske har fel... Men jag tror inte att jag har de...
Det handlar inte om någon annan utan om att han inte får ha sitt jobb kvar i sthlm, och att han antagligen får jobb på annan ort. Han bor dessutom permanent på annan ort på helgerna med sina barn.. Där ligger problemet...
Tack för stödet!!
Kram
Hmmm... ja skönt att jag hade fel...Men de behöver ju inte vara över för då... Varför inte ha ett förhållande på distans då ett tag... De kan ju fungera om man verkligen vill...
Mycket som spelar in.. jag har lovat att ringa honom sen ikväll och prata..
Är det RIKITG kärlek så är det enkelt! Man är särbos ett tag, blir sambos. Det är inte svårare än vad man gör det! Vill två människor verkligen ha varandra, så ordnar båda två att situationen löser sig! Det är väl inte Australien han ska till? Men om så var fallet, så löser man allt sinom tid..... Enkelt! Det enda som krävs är att BÅDA vill!
Men nu är det så att vi har båda barn, åh ingen av oss tänker lämna sina barn, åh ingen av oss har rätten att kräva utav barnens andra föräldrar att dom antingen ska släppa sina barn eller flytta med..
Hade jag inte haft barn hade jag kunna flytta på mig absolut, men i och med att jag skaffade 2 barn har jag ett ansvar som jag inte bara kan lämna. Åh jag skulle inte respektera honom ifall han lämnade sina barn för mig..
Handlar om så mycket saker, som ingen av oss riktigt kan ändra på..
Vi gav oss in i ngt som vi visste troligen inte skulle funka, ja självklart får vi står vårt kast..
Ja.. Det är ju en riktigt knepig situation... Men ni kan ju lösa den! Vem säger egenligen att två personer som älskar varandra, måste bo ihop??? Så länge ni har varandra och vet att det är ni två, så spelar det mindre roll att ni inte kan ses hela tiden..!!? Snacka om att kunna hålla passionen vid liv!! Ibland måste man försöka att inte tänka så "fyrkantigt".... Många människor är väldigt lyckliga i sina kärleksrelationer, även fast det inte är på "svensson"-vis..... Massa Lycka till!!!+ en Stor kram!!!
