Babes on tour or on the run!

Jag har ingen kontakt med min "riktiga" pappa, men ibland  och just idag så kom jag att tänka på honom. Vi har inte hörts eller setts på ungefär 22 år. Min mamma och pappa separerade när jag och mina syskon var små. Sen träffade jag honom ibland, han hade en underbar fru och sen fick dom barn, så jag har alltså två stycken halvsyskon som jag aldrig träffar. Den första , flickan henne har jag träffat , vi är(var) faktiskt jätte lika men pojken har jag aldrig sett. Jag hade ingen kontakt med min "riktiga" pappa under skolåren men sen när jag träffade mina barnspappa så tänkte jag att det vore trevligt att ta upp kontakten igen. Så jag letade upp honom, ja vi bor båda i Stockholm. Vi var där och hälsade på några gånger men det blev glesare igen. En dag när jag ringde till honom och frågade om vi kunde få komma förbi svarade han;
- Nej, inte idag vi ska åka och handla.

- Ok, men senare?, frågande jag.

- Vi får se, jag ringer dig..

- Jag sa: Gör det du, vi hörs.

Men vet ni , det var det sista jag hörde av min pappa det är nu över 22 år sedan.

Visst känns det ledsamt ,inte bara för mig utan kanske också för mina barn , ibland har det kommit upp att vi pratat om det, eftersom i skolan ska ju barnen gör släktträd. Mina barn har aldrig frågat om vi ska träffa "riktiga" morfar, är det för vi aldrig pratar om honom eller är det så att vi alla känner att vi har våran PAPPA/MORFAR?. Har ibland tänkt tanken, hur skulle jag ta det om barnen en dag sa; vi vill träffa våran "riktiga" morfar? Ja, det vet jag faktiskt inte? Det får vi ta den dagen dom börjar fråga. Men tänk dom som inte har varken "riktig" pappa eller låtsas pappa, hur känner dom sig?. Men nu hör det till saken att jag HAR världens bästa PAPPA, han kom in i våra liv när vi var riktigt små och jag ÄLSKAR honom. Jag kan inte säga att jag inte skulle vilja träffa min "riktiga" pappa men jag har inte kännt något behov av det. Jag tror jag blev så besviken på honom när han sa så till mig i telefonen att det har tyvärr känts som det kvittar. Jag har känt att det var HAN som inte ville att vi skulle ses mera. Så därför har jag inte ringt eller letat upp honom igen. Jag har ju min PAPPA och han är helt underbar, men visst har vi haft våra fajter, som alla andra med sina föräldrar men han har ALLTID varit min PAPPA och kommer alltid var min PAPPA...

Älskar dig pappa.....

//Bettan