Babes on tour or on the run!

... men ändå bästa natten i hans liv... Han säger det med tårarna rinnande ner för kinderna, han säger det viskande som om att ingen annan ska höra det som handlar om oss..

När han kom klarade jag inte av att möta hans blick, jag visste att gjorde jag det skulle jag bryta ihop innan vi ens kommit upp till mig. När vi åker hissen står han nära, jag försöker prata, jag kommer inte ens ihåg om jag fick fram nått vettigt.. När vi kommer in till mig sätter jag mig i soffan, han kommer och sätter sig bredvid mig, ger mig en kram och puss... Jag kommer inte ihåg men jag tror att jag bröt ihop första gången då.. Han kramar mig, pussar på mig och berättar hur ledsen han varit under dagen..
När jag tittar på honom ser jag hur sliten han ser ut, jag har aldrig sett honom så trött, han har nästan skägg... Han ser så annorlunda ut.. Men det värsta är smärtan i hans ögon, jag undrar om han såg min smärta eller om han bara upplevde den...

Efter ett tag sitter vi faktiskt och pratar om tiden som varit, vi skrattar lite åt minnena och att vi dessutom upplevt vissa saker exakt likadant.. Som att han faktiskt oxå kände efter våran första ensamma dejt att det var stelt, precis som jag upplevde.. Men sen kommer tårarna igen, när han första gången innför mig gråter känns det som att jag ska gå i tusen bitar...
Han säger att han inte vill eller kommer sova i natt, han vill inte att den här natten ska ta slut, åh det vill inte jag heller, men jag säger att vi går och lägger oss iaf, du behöver vila som ska jobba imorgon..
Vi kryper ner i sängen, helt plötsligt kommer jag på att jag har ju bara för några dagar sen döpt om honom i min mobil åh att jag nu måste ta bort det.. Då kom tårarna igen, han frågar vad det är åh jag säger att jag vill inte radera namnet i min mobil.. När han frågar vad jag döpt honom till svarar jag Lilla Hjärtat, då hör jag hur han gråter...

Jag kysser honom som för att ta bort allt det onda, helt plötsligt är vi där insvepta i någonslags tårfylld passion.. Han frågar flera gånger om jag verkligen vill, för han förstår om jag inte vill eller kan.. Jag frågar vill inte du? Jo jag trodde inte jag skulle klara det, men jag vill verkligen.. Åh jag svarar inte utan kysser honom ännu hårdare och sen ger jag honom svaret viskande jag vill oxå... Det är en härlig känsla att känna hans händer på min kropp, hans kyssar på mina läppar, samtidigt som jag tror att jag ska bryta ihop.. Jag tror att jag hör honom snyfta till ett par gånger känner att min gråt sitter i halsen, men jag ger mig hän till det jag vet att vi kan njuta av tillsammans.. När njutningen är som störst, då bryter jag ihop, då kom tårarna allt.. Som om kroppen visste att det här är din absolut sista gång...

Efteråt ligger jag bara och skakar, vet inte vart jag ska ta vägen, vet bara att känslan som är i kroppen gör så ont att jag inte vet hur jag ska hantera den..

Nu när jag sitter här och skriver så känner jag hans doft från hela min säng...  När jag tar upp händerna för att torka tårarna så känner jag doften från honom i mina händer.. Jag känner hur jag borrar in hela mitt ansikte i händerna bara för att få dra in doften av honom..

Han säger till mig att jag har fått se nått som ingen har fått sett på många många år, han menar alla dessa tårar som han fällt under kvällen , natten och morgontimmarna... Han säger att han inte känt så här för någon på flera år, åh jag kan ärligt säga att det var länge längre sen jag upplevde så här starka känslor för någon..


Vi bestämmer att vi ska ses igen, när smärtan är borta och vi kan hantera den sorg vi i dag inte klarar av... Men frågan är om vi kommer klara det.. Just nu känns det inte som det finns någon ände på sorgen.. Han vill att vi ska kunna vara vänner och ha kontakt, han vill inte förlora mig helt... För ett par dagar sen sa jag till Mette, aldrig att jag klarar av att vara hans vän, men jag vill inte heller förlora honom helt. Men just idag kan jag inte vara hans vän men det kommer nog... Vi ska försöka att inte skicka långa, jobbiga mess, vi ska försöka  att låta varandra vara ett tag.. Frågan är klarar vi det??

När hans klocka ringde imorse, ja då kom tårarna hos oss båda, vi klamrade oss fast vid dom där sista minutrarna som drogs ut till en timme.. Jag kommer ihåg att jag sa att han skulle stanna, att jag inte klarade av att han skulle gå.. Att jag inte ville förlora honom.. Han svarade inte på det, kan kanske bero på att han grät...
Han säger till mig med viskande ord, jag kommer aldrig glömma den här natten, jag kommer aldrig glömma dig.. Då är det jag som gråter till svar.. Vad jag inte berättar för honom är att jag tänkte säga dom exakta orden när han hann säga dom först..
När vi kliver upp ur sängen bestämmer jag mig för ngt som jag hade sagt till mig själv, nej han ska inte få läsa om all denna sorg.. Men jag ändrar mig och hämtar ett litet kort med blogg adressen på.. Jag ger honom det och säger om du vill läsa om hur jag upplevt den här tiden så kan du göra det.. 

Vi står i hallen länge, varje gång han ska gå så drar han mig in till sig.. Ingen av oss vill att han ska gå, att tiden ska ta slut.. Sen säger han det känns som vi hörs senare idag, jag kan bara nicka... Sen säger jag hör av dig när du kommit hem... När han går klarar jag inte av att titta på honom, när jag har låst dörren går jag in till min säng.. Men jag kommer inte fram, precis i dörren viker sig benen och jag finner mig själv sittandes hållande i dörrkarmen och gråter.. Jag vet inte hur länge jag sitter där, vet inte hur jag kommer upp men till slut ligger jag här i min varma säng  och gråter...

Lilla Hjärtat jag kommer aldrig glömma den här natten, dig eller något av det som hänt under dom 3 månader som gått sen vi träffades första gången.. Du är en av dom mest underbara män jag någonsin träffat... Åh om du förstod vad du betyder för mig , hur mycket jag längtar efter dig.. Saknaden som infann sig bara sekunder efter du gått..
Puss puss Lilla Hjärtat...

Emma