En vän har...
.. idag fått ett besked som är tungt för henne vilket fick mig att tänka på hösten 2007 då jag fick 2 tunga besked..
Min älskade morfar började förändras 1997 året efter min dotter föddes, han fick aggressiva tendenser och han glömde saker, efter ett tag fick vi reda på att han led av Alzeimher... När min son föddes 00 så hade sjukdomen plöjt fram, han visste inte längre vem jag var, han såg inte mig när han tittade på mig. Under åren som gick besökte jag honom på hemmet som han flyttade till hösten 2000, han var alltid glad när han såg mig, men han visste inte vem jag var. Jag förträngde alltid tårarna när jag satt med honom, dom kom alltid när jag lämnat avedelningen.. Jag träffade honom inte så ofta jag ville då han bodde 25 mil ifrån mig...
När han sommaren 2007 insjuknade åkte jag skyttetrafik till hemmet där han bodde, till slut sa jag ifrån nu räcker det.. Så jag åkte en sista gång tillsammans med min dåvarande pojkvän, mamma och farsan.. Vi tog in på hotell stannade hela helgen.. Sista gången jag såg honom, skrattade han, han höll min han och han log. Det sista jag gjorde innan jag gick ut ur hans rum, var att kyssa honom farväl på pannan, i samma sekund kom tårarna.. Det här var sista gången jag såg morfar i livet.. 9 dagar senare var han död... Jag kommer ihåg när beskedet kom, tårarna ville aldrig sluta rinna.... Men jag kommer alltid minnas honom med dammsugaren i högsta hugg och ett leende på läpparna...
En vecka efter eller före jag minns inte, det var så jobbigt allt,... Så kom beskedet att min moster var död.. Hon hade valt att avsluta sitt liv, varför är ytterst privat och det är vi närmaste som vet.. Hon var en underbar person, kanske förstod hon inte det själv.. Men på henes begravning grät jag massor, när jag såg mina kusiner så grät jag ännu mer..
Att förlora en förälder måste vara fruktansvärt, jag kan inte ens tänka tanken.. För min mamma hon är liksom en del av min inredning i själen hon måste vara kvar.. likaså min pappa... Vad gör jag utan dom??
Jag vet att jag borde vårda både mormor och farmor ömt det är dom jag har kvar... Jag måste ta tag i det, jag älskar dom massor, vet bara inte hur jag ska visa det... Ett telefonsamtal eller kanske ett kort...
Emma
Min älskade morfar började förändras 1997 året efter min dotter föddes, han fick aggressiva tendenser och han glömde saker, efter ett tag fick vi reda på att han led av Alzeimher... När min son föddes 00 så hade sjukdomen plöjt fram, han visste inte längre vem jag var, han såg inte mig när han tittade på mig. Under åren som gick besökte jag honom på hemmet som han flyttade till hösten 2000, han var alltid glad när han såg mig, men han visste inte vem jag var. Jag förträngde alltid tårarna när jag satt med honom, dom kom alltid när jag lämnat avedelningen.. Jag träffade honom inte så ofta jag ville då han bodde 25 mil ifrån mig...
När han sommaren 2007 insjuknade åkte jag skyttetrafik till hemmet där han bodde, till slut sa jag ifrån nu räcker det.. Så jag åkte en sista gång tillsammans med min dåvarande pojkvän, mamma och farsan.. Vi tog in på hotell stannade hela helgen.. Sista gången jag såg honom, skrattade han, han höll min han och han log. Det sista jag gjorde innan jag gick ut ur hans rum, var att kyssa honom farväl på pannan, i samma sekund kom tårarna.. Det här var sista gången jag såg morfar i livet.. 9 dagar senare var han död... Jag kommer ihåg när beskedet kom, tårarna ville aldrig sluta rinna.... Men jag kommer alltid minnas honom med dammsugaren i högsta hugg och ett leende på läpparna...
En vecka efter eller före jag minns inte, det var så jobbigt allt,... Så kom beskedet att min moster var död.. Hon hade valt att avsluta sitt liv, varför är ytterst privat och det är vi närmaste som vet.. Hon var en underbar person, kanske förstod hon inte det själv.. Men på henes begravning grät jag massor, när jag såg mina kusiner så grät jag ännu mer..
Att förlora en förälder måste vara fruktansvärt, jag kan inte ens tänka tanken.. För min mamma hon är liksom en del av min inredning i själen hon måste vara kvar.. likaså min pappa... Vad gör jag utan dom??
Jag vet att jag borde vårda både mormor och farmor ömt det är dom jag har kvar... Jag måste ta tag i det, jag älskar dom massor, vet bara inte hur jag ska visa det... Ett telefonsamtal eller kanske ett kort...
Emma
Kommentarer
Postat av: Carin
tack för dina rader i min blogg det värmer, det e inte kul att vara sjuk så länge
kram
Postat av: Ina
såna där saker får en alltid att tänka efter. det är så lätt att man glömmer bort att ta hand om dom personer man har i sin omgivning och inte kommer på det förän i efterhand..
Postat av: Chriz
Helgen var grym förutom en 12 timmars bilresa. Och din?
Postat av: Carin
en olycka kommer visst sällan ensam som d heter.
Så du har oxå råkat ut för samma elände som jag dvs trillat och slagit det. Mindre kul
Kram
Trackback
