Så var jag här igen....
Men igår såg jag någon som fick hela hjärtat att stanna.. Där stod han.. Byggare Bob, Andreas.. Jag har inte sett honom sen den där dagen på gröna lund för över ett år sen.. Dagen då hela jag föll.. Jag trodde aldrig jag skulle se honom mer, jag hoppades på det..
Åh när jag ser honom, trodde jag att jag skulle bryta ihop.. Alla känslor kom tillbaka.. Så sitter vi på samma tunnelbana... Jag mår illa, känner sådan ångest och vill bara av.. Vill inte att han ska se dom tårar som börjar samlas i ögonvrån.. Ringer panikartat till både syster, Bettan och Mette...
kliver av en station tidigare, behövde luft.. Åh som han flinade mot mig.. Han verkade road av allt...
När jag sitter på Bussen hem, då kommer tårarna... När jag kom hem då bröt jag fullständigt ihop..
Jag sitter hemma och skäms över att jag kan gråta över någon som krossade mitt hjärta så för 1 år sen... Hur kan han fortfarande ha den här effekten på mig...
Emma
Ja Emma... Han kan påverka dig... Han smulade sönder din tilltro o ditt hjärt. Han påminner dig om smärtan som en annan människa kan tillfoga en när man lämnar ut sig. Han påminner dig om de du hade hoppats på, dina förlorade drömmar!!!
Svek o förtvivlan...
Men du har kommit otroligt långt efter detta...Du har plockat ihop alla bitar... lappat ihop dig själv o vissa delar är i detta pussel är inte helt stabila än!! Men de kommer... En dag kommer även du att titta tillbaka på denna historia o tänka " Fasen vad jag är stark som överlevde o lyckades ta mig vidare." Som jag brukar säga. De är alla dessa svårigheter som format mig till den jag är. O jag är förbaskat stolt över de jag lyckats åstadkomma i mitt liv! Kanske inte blev som jag tänkt. De är mkt mkt bättre!!!
Kramis från din Cyberväninna
