Babes on tour or on the run!

Läser på aftonbladet om att Rädda barnen anser att nanny programmen inte är bra för barnen.

Jag tycker att man ser inte konsekvenserna med att låta sin familj medverka i ett sådant program som Sos. Vare sig barn eller vuxna kan vara speciellt snälla mot andra när man aviker från det "normala" och att "hänga" ut sin familj i tv hör ju inte till vanligheterna i sverige. Hur blir det för dom barnen som syns på tv där det inte funkar hemma?? Får dom då höra i skolan hur "konstiga" som är eller liknande. Jag kommer ihåg från när jag gick i skolan hur det funkade, avvek man från normen så var man konstig och det var man inte sen att berätta.

Inte tror jag att det är barnen som ber om att få vara med i dessa program utan det är ju föräldrarna som har tappat kontrollen som söker till dessa program. Så själva grejen att vara med i tv tycker jag man borde undvika speciellt i dessa sammanhang. Även om man frågar ett barn om det är ok, kan det vara svårt för ett barn att avgöra vad konsekvenserna blir. Det kan lätt bli så att ett barn tänker, shit vi ska få vara med på tv coolt, när det troligen inte uppfattas som coolt när det sänds.

Däremot när det gäller barnuppfostran så tycker jag att föräldrar idag inte vågar vara just föräldrar. Man ger barn alldeles för mycket utrymme att bestämma själva hur dom vill ha sin tillvaro. Min dotter talar om för mig dagligen hur hennes kompisars föräldrar är och vad dom får göra. Jag brukar svara grattis till dom men här hemma bestämmer jag och här hemma beter vi oss inte så. Jag ger mina barn konsekvenser när dom inte gör som dom blir tillsagda. Självklart tar jag aldrig till våld men dom får gå in på sina rum och sitta där när dom uppfört sig illa. Om mina barn tycker jag är en elak mamma så tar jag inte åt mig om jag vet att jag har rätt, men det händer att även jag har fel och då är jag den första att be om ursäkt till mina barn. För även om jag är förälder så ska jag fortfarande behandla mina barn som jag själv vill bli behandlad.

Något som är väldigt viktigt enligt mig när det gäller barn är att båda föräldrarna har samma linjer då det gäller just uppfostran, regler och konsekvenser. Så att man slipper höra att den andra föräldern är bättre än den andra för det är ett väldigt irriterande moment.

Under en period kunde inte barnens pappa och jag prata med varandra och det var superjobbigt för barnen. För vi var absolut inte överens om hur det skulle vara, så barnen bytte regler så fort dom bytte vecka. Det var svårt för barnen att hålla reda på vad som gällde hos mamma och pappa. Nu är det 1 år sedan vi blev vänner igen och började se till att barnen hade samma regler här som där. Vilken skillnad det är, händer nästintill aldrig att barnen säger att den andra föräldern är snällare.

Jag tycker att kommunen ska tillhanda hålla sådan tjänster där man kan få hjälp med jobbiga situationer utan att vara rädd att helt plötsligt ha sociala springande hemma. Det är nog därför inte många familjer söker hjälp för att dom just är rädda för att dom kanske ska förlora sina barn.

Emma

Jag har ingen kontakt med min "riktiga" pappa, men ibland  och just idag så kom jag att tänka på honom. Vi har inte hörts eller setts på ungefär 22 år. Min mamma och pappa separerade när jag och mina syskon var små. Sen träffade jag honom ibland, han hade en underbar fru och sen fick dom barn, så jag har alltså två stycken halvsyskon som jag aldrig träffar. Den första , flickan henne har jag träffat , vi är(var) faktiskt jätte lika men pojken har jag aldrig sett. Jag hade ingen kontakt med min "riktiga" pappa under skolåren men sen när jag träffade mina barnspappa så tänkte jag att det vore trevligt att ta upp kontakten igen. Så jag letade upp honom, ja vi bor båda i Stockholm. Vi var där och hälsade på några gånger men det blev glesare igen. En dag när jag ringde till honom och frågade om vi kunde få komma förbi svarade han;
- Nej, inte idag vi ska åka och handla.

- Ok, men senare?, frågande jag.

- Vi får se, jag ringer dig..

- Jag sa: Gör det du, vi hörs.

Men vet ni , det var det sista jag hörde av min pappa det är nu över 22 år sedan.

Visst känns det ledsamt ,inte bara för mig utan kanske också för mina barn , ibland har det kommit upp att vi pratat om det, eftersom i skolan ska ju barnen gör släktträd. Mina barn har aldrig frågat om vi ska träffa "riktiga" morfar, är det för vi aldrig pratar om honom eller är det så att vi alla känner att vi har våran PAPPA/MORFAR?. Har ibland tänkt tanken, hur skulle jag ta det om barnen en dag sa; vi vill träffa våran "riktiga" morfar? Ja, det vet jag faktiskt inte? Det får vi ta den dagen dom börjar fråga. Men tänk dom som inte har varken "riktig" pappa eller låtsas pappa, hur känner dom sig?. Men nu hör det till saken att jag HAR världens bästa PAPPA, han kom in i våra liv när vi var riktigt små och jag ÄLSKAR honom. Jag kan inte säga att jag inte skulle vilja träffa min "riktiga" pappa men jag har inte kännt något behov av det. Jag tror jag blev så besviken på honom när han sa så till mig i telefonen att det har tyvärr känts som det kvittar. Jag har känt att det var HAN som inte ville att vi skulle ses mera. Så därför har jag inte ringt eller letat upp honom igen. Jag har ju min PAPPA och han är helt underbar, men visst har vi haft våra fajter, som alla andra med sina föräldrar men han har ALLTID varit min PAPPA och kommer alltid var min PAPPA...

Älskar dig pappa.....

//Bettan

Jo jag vet att man brukar kallas tonåring när man fyller 13 men min dotter har minsann trott att hon är 13 år hur länge som helst. Nu är hon dock bara 12 år, fyllde ju det i somras! Idag när jag var uppe hos barnens pappa och fikade med hans fru så kom hon ner från sitt rum och fikade med oss. Händer inte så ofta numera att hon vill hänga med oss "gamla" kärringar :) . Men så började vi prata om Julen och vad hon önskar sig, när hon sitter där och pratar så kommer vi in på vad hon önskar sig av Farmor.
Hennes farmor har sagt att hon bara får önska sig en upplevelse med henne, typ museum, konsert nån liten övernattning kanske i en annan stad. Jättebra tänkt tycker jag på ett sätt, eftersom alla annars handlar om att köpa bara SAKER, men dottern som är 12 år vill inte hänga med farmor och tycker därför att hon ska strunta i att önska sig ngt alls. Självklart är det hennes val och det är hon som missar ngt. Men när jag frågade vad felet på farmor är så svarar hon att men mamma allvarligt hon är ju typ 65.5 år, med betoningen på det halva året *s*.

Meningen var att Farmor ville göra ngt med henne och brodern nu på lovet men det slutade med att det bara blev hennes lillebror som åkte för hon tycker att det är jättetråkigt hos farmor. Hon åker självklart med och träffar när vi äter middag och sådant men jag tror att hon kommit till en fas att just nu är det skittråkigt att vara med farmor och det måste ju vara ok!!

Kan ju ärligt säga att hon har den fasen med sin mamma just nu!! Hon tycker att jag är pinsam och totalt fläng!! Men det kan jag ta för det är mitt privillegium som mamma och framtida gamling!!

Emma